Det här med att ta magbilder är ju skit svårt, gör det endast för min egen skull för att kunna se skillnad vecka från vecka. Tog dessa i morse efter frukost, från en vinkel ser den jätte stor ut och från en annan ser den 10 ggr mindre ut, haha. Det är typ bara jag och Albert som tycker att den växer, alla andra tycker att det inte ser ut som att jag är gravid och speciellt inte när jag säger att jag är i v 16, va fan ska man ha världens mage då, ja ni alla är vi olika. Går ialf in i v 17 imorgon, snart har det gått halva tiden, läskigt.

 

Här om dagen köpte vi en doppler så man kan lyssna på bebis hjärtljud, åh det var så himla mysigt att ligga och lyssna på, speciellt när man inte känner av att man har något vackert som ligger där inne och gror. 

Bilderna är tagna igår kväll, alltså då den är som störst. Så idag är vi i v15, 
14 veckor + 6 dagar har gått och går imorgon in i v 16.
Tänk att det redan har gått 105 dagar
& endast 175 dagar kvar, hjälp!

Kvälls mys magen, längtar tills den håller i sig hela tiden, den putar pytte pytte lite på morgonen och tills
kvällen är det en liten bula, förutom när jag ska gå och lägga mig då kan man tro att jag är i 7 månaden, haha.

Dem senaste dagarna har jag varit så jäkla känslig, mina känslor far åt alla möjliga håll, ena stunden är jag
jätte arg för ingenting, glad för ingenting och gråter för absolut ingenting. Och värre är det när man är ensam hemma, jisses. 

 

 

Den 22 maj gjorde vi ett test och fick plus, ingen av oss trodde på de och vi har nog svårt att ta in det nu också. Förstå att det växer ett litet mirakel där inne. Jag är så lycklig, att det skulle kännas såhär. "peppar peppar" jag har knappt kännt av det här, mådde illa en vecka inget mer. De enda är ett virvlande lyckorus igenom kroppen, vi två blir till tre. Att få se den lille på ultraljudet var så häftigt tänk att den ligger i min mage och gror, sög på tummen och sprattlade omkring, vilken lycka!