Igår hade Emil ingen bra dag, han sov mellan halv 10-10 sen somna han inte förens klockan 21.00 på kvällen. Det var första gången på 8 månader jag kände jag orkar inte! Hade lust att sjunka ihop på golvet och slå huvudet i väggen emellan allt skrik och panik. Skickade iväg ett sms till Albert och skrev "Första gången jag känner, jag orkar inte .." Direkt när jag skickat, så ångrar jag mig att jag skrev så, vadå orkar inte? Du har klarat så mycket mer och värre saker än det här. Mamma ringer och frågar om hon ska komma, nej, hon hade sagt till A att dem kunde ta honom i natt om vi vill, nej. Kan inte bara lämna bort honom för det är lite jobbigt, det ska vara jobbigt att vara mamma ibland. Men så glad att vi har så fina familjer/vänner som ställer upp. Men som tur var när Albert kom hem så fick ungen fram några leenden, men så började det igen när han skulle sova men efter mycket om och men däckade han mitt i vällingen. puuuh

 

& jag har alltid sagt att ungen kan vänta med att krypa/åla ingen brådska, då kan han istället börja gå direkt. ASSÅ jag skrattar samtidigt som jag suckar, Emil är ÖVERALLT och INGENSTANT. Fönar håret lägger han på mattan, vips är han i sovrummet och drar ner alla kläder, lagar mat, helt plötsligt höjs volymen på tvn. Dörrar stängs, lådor öppnas, stolar dras fram och tillbaka, tidningar ligger på golvet. Albert är inne på att köpa en lekhage jag kan snart beställa hem en i express leverans. Och han är mer vild en tam, han har 3 blåmärken i pannan och flera bulor, hahah.