Det var länge sen jag hade en sån här dag med känslor&tankar som flyger åt helvete, de gör mig alldeles förvirrad och ledsen, jag har alldeles underbara människor runt omkring mig, men när det känns som att jag inte ens kan prata med Albert, min andra hälft, då känner jag mig ensam, hur ska man kunna prata med någon som inte vet hur det känns, eller hur det är. 

 

Jag har alltid varit bra på att bygga upp murar och få dem att rasa, jag har gett dig en ny chans gång på gång på gång, i hopp om att den här gången blir jag inte sårad, den här gången blir jag inte lämnad, men varje gång blivit sviken och står där med ett avbrutet telefonsamtal och en vilsen själ. Vissa ord ska inte någon behöva höra, absolut inte från en vuxen, och FRAMFÖRALLT INTE från dig! jag bestämde mig för 3 år sedan att bygga upp min mur igen och aldrig mer få den att rasa. Jag vill inte ha kontakt eller ha något att göra med någon som inte ville ha det med mig, och nu låtsas som ingenting har hänt. Jag blir tokig, varför ska jag öppna upp mig för dig, låta dig omfamna mitt liv som om vi betyder något för varandra. 

 

När Emil kom till världen, var det den häftigate upplevelsen jag varit med om. Kärleken till honom växer för varje dag, jag vill inte missa en minut av hans liv, jag vill se han växa upp, ta sina första steg, säga sina första ord, gå med han till sin första skoldag, vara med på hans skolavslutningar, vara där när han är ledsen, glad och arg. Han kommer veta att jag ALLTID kommer att finnas där för honom, JAG kommer alltid ställa upp för honom. Jag skulle aldrig lämna honom för något här i världen. 

 

att jag har fått lära mig här i livet att det är inte en självklarhet för vissa att göra allt för sina barn, har bevisats gång på gång. Och de kommer aldrig få igen den tid dem har missat, och det finns inga ursäkter, inga ord som kan förklara varför, när jag själv har den känslan, den vetskapen om att jag aldrig i min vildaste fantasi skulle överge, lämna mitt barn. Det är ingen hemlighet om vem jag skriver om, alla kan läsa mellan raderna. Hur kan någon kalla sig för morfar ens tänka tanken, när han inte ens är min pappa? Jag känner inte honom.