JAG vill jätte gärna bo i en bostadsrätt/radhus/villa, få äga själv och ha en säkerhet ett säkert boende, något som är MITT (vårt), en investering. Idag när vi bor i en hyresrätt kastar man mer eller mindre pengarna i sjön. De du gör om har ingen betydelse och du får inte göra som du vill. 

 

Men för att köpa något idag, krävs ju en kontantinsats. Och vi sparar varje månad, Albert sparar ungefär lika mycket som jag får i lön varje månad, vilket jag ABSOLUT inte kan göra, jag försöker att spara 5000 kr varje månad. Och om man ska dela lika på den där kontantinsatsen tar det mig ca 1-2 år att få ihop till 100.000 kr, 150.000-200.000 är ungefär vad som krävs i 1 miljonsklassen. Så om vi ska dela lika, kommer vi få bo här ytterliggare 2 år med ett barn som tar plats, som kräver plats och behöver ett eget rum. Jag köper helt och hållet att de första månaderna klarar man av att bo i en 2:a som vi gör idag, då den kommer att sova i vårt rum, behöver inga leksaker och endast ligger/sitter. Men sen då.. ? Är allt så jävla viktigt att man delar 100% lika på? Jag vet att hans pengar är hans pengar, det är pengar som han har tjänat ihop. Men sorry jag har inte "turen" att tjäna lika mycket som han gör och klarar därför inte av att spara lika mycket som han.. 

 

Betyder pengar så mycket? Visst man kommer jävligt långt med pengar, men vad är ett boende, något eget i jämfört med pengar som bara ligger på ett konto, som man kan gå in och titta på lite då och då. Blir man lyckligare utav de? 

 

Det här är bara tankar som snurrar i mitt huvud, de här med att köpa något är vi överens om i sinom tid. Och vi bråkar inte om pengar, men ena dagen är det på ett vis, nästa dag ett annat.. Ventilera av sig.. Och ibland är det "roligt" annorlunda att höra det från en annan sida.