Jag tycker kroppen är så häftig så fantastisk och cool. Jag har burit ett barn en liten knodd på 3310 g i min mage, en spermie från A och ett ägg ifrån mig gjorde våran Emil och han tillverkades i MIN mage! Magen blev en stor rund boll och skinnet sträckte ut sig till max, efteråt har jag ca 1 cm "lång" bristning under naveln kvar. Kroppen har gått tillbaks helt och hållet och mer därtill, jag ligger under min startvikt och kärlekshandtagen har minskat. & jag har inte bantat, tagit till några metoder mer än att jag promenerade med barnvagnen och gymmade. Jag äter mer onyttigt än någonsin men önskar jag skulle kunna trolla bort de där sötsuget. 🙈 hejja kroppen den är fantastisk! Undra om kroppen klarar av en andra graviditet lika bra i framtiden..

Jag känner många som oroar sig över att bli gravida, just för att kroppen kan/kommer att förändras. "Jag kommer aldrig kunna gå ner" "kommer aldrig kunna visa mig i bikini" "mina bröst kommer bli hängiga" "kommer få bristningar överallt" osv... & man vet ju inte innan vad och hur kroppen kommer förändras. Jag trodde jag skulle vara en av dem som svullnade upp till max, och skulle gå upp minst 20 kg med bristningar på hela kroppen. Istället skötte sig min kropp det där rätt bra, 2 pytte små bristningar på magen, (på låren hade jag sen innan som blev lite värr) 14 kg + och svullnade typ inget. MEN skulle jag fått 167579 bristningar, 25 kg + och spytt som en gris så hade det varit SÅ VÄRT DET! Du har varit med om det häftigaste du kan va med om, bära ditt barn, föda ditt barn.

 

Jag var inte super nöjd över min kropp innan, (speciellt inte mina "kärlekshandtag" men har alltid haft kommer alltid ha antar jag) men jag är mer nöjd med min kropp nu en innan, just för att jag burit på mitt barn i nio månader, min kropp skapade vår son, min mage var Emils hem i nio månader, häftigt! 

Jag vill egentligen inte bry mig om vad som står på vågen, innan jag blev gravid har jag aldrig ägt en våg och när jag bodde hemma kan jag inte minnas att vi hade någon heller. Vägde mig ibland när jag var hos kompisar och såg ååh en våg bara för att, haha. Har alltid legat runt 58-60 kg och jag äter vad jag vill och rör på mig när jag känner fört. 

 

Men när man blev gravid va man ju tvungen att väga sig hos barnmorskan, startvikt och en sista vägning innan lillen skulle ut, 59 kg till 73 kg. Och idag har jag 2 kg kvar till min "startvikt" men det kvittar, jag bryr mig inte längre. Jag gör inget åt att gå ner i vikt heller, för någon månad sen kändes det hopplöst att hur fan ska jag kunna gå ner mina sista 4-5 kg dem satt som gjutet men vipps nu är 3 kg borta bara sådär. Har inte slutat med något och inte börjat med något, slarvar med promenaderna som jag var så hurtig med förut, jag fortsätter helt enkelt bara med mitt gamla vanliga liv.. Nu skiter jag i vågen och går bort lite fläsk på lår och mage annars är jag förjävla nöjd för att gått runt med en klump i magen i nio månader, jag är n ö j d, min kropp fixade det där rätt snyggt!

Det här med att vara gravid var ju en häftig upplevelse, en helt fantastisk resa, bara det att man önskade ju att det slapp ta 9 månader för ungen att bli färdig bakad, men det är ju så det är så var ju bara att gilla läget. Då var man ju "fint tjock" huden var stram och inget daller som flängde runt, haha..

 

Nu 3,5 månad senare sitter ju inte allt som det ska, jag vantrivs inte i min kropp, ABSOLUT INTE, som Albert jämt säger till mig när jag känner mig tjock och ful, "du har fött ett barn, du är fin". Det kunde ju ha varit mycket värre. Men nu har jag ca 4-5 kg kvar till 58 kg som jag vill ligga på (okej sanningen är att jag egentligen skiter fullständigt i dessa siffror på vågen, men måste ju ha ett mål). Så nu ska jag ta tag i det här på riktigt så man kan ha bikini i sommar utan att fettet ska hänga över bikinitrosan och att kläderna som man kommer i garderoben sitter som de en gång gjorde!

 

så MINST 35 min pw varje dag (ca 3,5-4 km). Vilket inte borde vara någon match då jag nu i tre dagar har börjat morgonen och gått 8, 7 och 6,5 km. ÄTA 3 mål mat om dagen (är grym på att slarva med lunchen) Så finns det inte mat från dagen innan så blir det havregrynsgröt till lunch m. sylt eller bär & 2 mellanmål. Jag är en sådan här person som hatar dieter i alla dess former, jag har aldrig prövat men alla personer jag har sett har ju gått upp lika fort dem börjar äta normalt igen. JAG TROR PÅ, att äta vanlig husmanskost i måttlig mängd (klart man får lyxa till det ibland) FRUKOST, LUNCH, MIDDAG, inte tabort något mål och röööra på sig! (Så egentligen ska ju inte det här vara några problem då det är helt normalt). Så på 2 månader ska väll det här gå att fixa, då ska de väll vara tillräckligt varmt så man vill bada..

 

 

 

Natten den 27:de januari vaknade jag kl 04.00, skulle gå på toa som nätterna innan, känner sen plötsligt va ont det gör i hela magen och ryggen som straxt efter klingar av, tar inte många minuter innan det gör såå ont igen, försöker somna om men det slutar inte, kändes som någon hade dragit ett snöre in genom magen och i ryggen och drar åt så hårt de bara går och sen släpper. Jag som alltid undrat hur man vet att man har värkar, det var ingen tvekan om saken. Jag startade min värkapp på mobilen, hade 2 värkar på 10 minuter, som höll i sig i ca 60 sek. Efter någon halvtimme-timme kom värkarna med 3-6 minuters mellanrum, under den timmen hann jag googla en hel del, skräckförlossningar när folk som varit öppna helt, som inte hunnit till förlossningen eller som haft sådär i veckor och dagar. Jag ringde ialf till förlossningen och frågade, dem sa att jag skulle vänta tills de kom mer regelbundet ungefär var 3:de minut. 

 

Knaprade värktabletter och la mig i ett bad någon timme, det hjälpte för stunden, men så fort jag var uppe ur badet blev de hundra gånger värre, så ont det gjorde, vandrade runt i lägenheten, väckte Albert då och då, men han var så trött så jag vet inte om han märkte hur jag bökade upp och ned från sängen, vandrade runt, runt i lägenheten och vek mig av smärta. Tog inte lång tid innan värkarna var regelbundna men jag vågade inte tro på det så jag fortsatte vandra runt i min egna värld och tog emot värkarna. Albert vaknade till på morgonen, började spela xbox och fick sen för sig att börja packa en egen väska med lite saker, fast båda var rätt inställda på att det här är bara förvärkar det kommer inte hända något idag..

 

Vid 11 ringde jag förlossningen igen och berättade att jag haft regelbundna värkar ett bra tag och att jag badat och tagit värktabletter, till svar fick jag "orkar du inte mer? gör det ont? klarar du inte av att vara hemma?" Nej, och jag vet inte hur det ska kännas, det är första gången jag ska föda.. Hon bad oss komma in om en timme då det inte fanns ett ledigt rum innan dess.. 

 

Vägen från bilen, genom sjukhuset, in till förlossningen höll jag på att svimma jag vet inte hur många gånger, jag mår illa av sjukhusdoft, värkarna fick mig att vilja hoppa ur min egen kropp och vetskapen om att vi kommer få gå tillbaka den här biten snart igen gjorde inte saken bättre. Men vi kom in på förlossningen halv 1, kopplade på ctg och Mamma kom snart därefter. Och när jag såg på skärmen att jag bara hade 2 värkar var 10:de minut kände jag bara vafan stannade vi inte hemma för. (jag har hela tiden sagt jag vill inte komma in till sjukhuset för att sen behöva åka hem igen, då går jag hellre hemma och tar smärtan). Sen kom en jätte gullig tjej in och skulle kolla hur öppen jag var, när hon klämde ur sig du är ju öppen 5 cm, det blir bebis ikväll! Så tittade jag bara på Albert som nog blev snäppet mer chockad än mig, IKVÄLL? (albert som gått och sagt till mig under morgonen, de blir nog ingen bebis förens typ onsdag, inte det roligaste att höra när man håller på att gå av på mitten) Men hon va helt övertygad om att den skulle komma innan kl 21.00 för då slutade hon.. De var svårt att smälta..

 

Tog inte lång tid innan jag bad att få något mot smärtan och värkarna som mest kändes i ryggen, jag provade kvaddlar, HELVETE så ont det gjorde att ta dem, kändes som getingar som stack mig för glatta livet i ryggen, men bara efter någon minut var all värk i ryggen borta, himmelriket. När det efter någon timme började gå ur, satt jag på en stol i duschen och tog strålen mot magen och ryggen, efter det gick jag på lustgasen, jag säger bara det, bästa bästa vän, vet inte om jag skulle klarat mig utan den, värkarna gjorde så ont men med den där försvann man bort i en annan värld, eller känslan av att vara fullast i rummet.

När jag sen var öppen 10 cm och krystvärkarna kom, var den "smärtan" INGENTING emot värkarna som var innan, jag kände knappt krystvärkarna, ibland hittade jag på egna och så följde kroppen med och gav mig värkar. Men det som gjorde ont, var att krysta ut det där jääävla huvudet och inte nog med att det åkte in och ut typ 4 gånger, och det var väll typ där jag skrek första gången den dagen, något med att "nu vill jag inte vara med längre, jag orkar inte mer".. Sen får man höra, en värk till sen är han ute, tror ni den där värken kom? jag hörde hur dem började prata och säger, gud va typiskt, så kanske efter några sekunder, minuter? sätter dem in något som får igång en värk och där kom vår prins ut, världens finaste, underbaraste mirakel. 

 

Idag gick vi ju som sagt in i vecka 40. Och inte nog med de fyller även min älskade 25 år idag, vi hade inte planerat något storslaget då vi inte visste hur jag skulle må och orka. Men vi bjöd hem min mamma, Anders och Alberts mamma och pappa på mat och tårta, så dem åkte precis härifrån. Mycket trevlig kväll! Och jag har hela tiden sagt att om jag skulle föda innan beräknat och inte gå över tiden så skulle det vara idag, den 26:de bara för att Albert fyller år, men självklart vill lill prinsen ha en egen dag, hah.

Idag gick vi in i v 40 (39+0), kanske sista veckan, kanske återstår 1 eller 2 till. Spännande, det är de här med att veta att det kan ske när som helst, man har inte en aning. Men usch vad jag känner mig stor, pluffsig och tjock. Det gör en ialf lite gladare att alla som träffar en tycker man ser pigg och fräsch ut, alltid något för självförtroendet haha. Har haft jätte ont i rygg och mage idag, som mensvärk och då har jag mensvärk from hell, men det är väll bara början..

 

 

Två veckor kvar till bf, och om max en månad har vi vår son här hos oss, du är så välkommen. Det är så overkligt, och egentligen kan det hända när som helst, när han är redo att ge sig ut i världen, när min kropp är redo att föda. Det kan hända idag, imorgon, om en vecka eller behöva bli igångsatt. Det är så spännande och läskigt på samma gång, men satan i gatan vad jag är redo att ta emot smärta .. 

 

En fredag kväll, lillknodden och jag är ensamna hemma, vi har lagat baconinlindad kyckling, pommes och bea, sen när man inte har något att göra kan man ju alltid föreviga magen på bild, för det lär nog dröja innan man får någon igen, snart är den ett minne blott.. Och jag börjar undra om knodden försöker hitta något annat sätt att komma ut, typ sparka hål på magen för det är karatekid som är där inne idag. 

Bild från igår kväll, idag gick vi in i vecka 37. Lilla pyret är nu ca 47 cm lång och väger ca 3 kg. Tänk att du snart har legat där inne i hela 9 månader, att du snart är färdig för att komma ut i vår värld. Du är så välkommen.. 

 

Nu kan man inte missa att det hänt något på fem veckor med magen. Och nu är det förhoppningsvis bara sex veckor kvar. Och MYCKET STÖRRE lär man väll bli. Sitter varje kväll och smörjer magen och känner på mig att det inte dröjer länge innan en bristning börjar titta fram, ett bevis på att "nu jävlar är du stor". Får jag det, så får jag det, inte mycket jag kunnat göra åt de, jag smörjer mig och mer kan jag inte göra. Kommer den så kommer den, då är det någon mening med det. Och jag går nu runt och klampar runt på 8 extra kilo, det rör mig faktiskt inte i ryggen längre dem där kilona. Så länge jag slipper dubbelhaka, och fortfarande kan komma i mina leggings, annars skulle jag bli rädd, hah.

  v 33, 49 dagar kvar.. Det är ju för försjuttsingen INGENTING..
i 231 dagar har jag gått och burit runt på vår skatt. snart är du här.

Var hos barnmorskan idag, allt såg bra ut, allt var "normalt". Lillen låg med huvudet nedåt, sf måttet var 30 cm, vägde mig 65,1 kg, så nu går jag runt på 6,1 extra kilon. Jag börjar vänja mig, det gör inget att jag går upp.. Men sen att alla skrämmer än om att det är nu alla kilon kommer, nu kommer det bara säga boooom, paaaaaang och explooodera,. hjälp?! Men visst bebis växer ju så det knakar nu, så klart att jag också gör det. 

 

 

Har ensam kväll, vilket säkert inte kommer bli den sista den här vintern, då Albert direkt efter sitt vanliga jobb åker och sätter sig i en traktor och skottar snö hela natten? jaa.. nu är det du och jag Emil, synd bara att du är i mig istället för bredvid mig, men det kommer.. får sitta och prata med magen, haha. Har ialf slagit in alla julklappar idag,  och har bara ett fåtal kvar att inhandla.

Tycker inte det hänt alls mycket på 5 veckor med magen, möjligtvis att den sjunkit något.
Men jag trivs med min lilla mys mage. Och idag blir det ett besök hos barnmorskan och träffa Ida :)

 

Nu jäklar är jag  gravid "påklädd" i förebyggande syfte med både gördel och stödstrumpa, köpte stödstrumpor igår. Inte för att jag är svullen, men jag står så mycket upp på jobbet att jag ibland får små ont i smalbenen på kvällen. Och på min app har det nu kommit upp att man kan få åderbrock, jag blev livrädd så här ska inga åderbrock eller svullna ben komma "peppar peppar". Känner mig som en gammal tant om mornarna när jag klär på mig allt, haha!