Igår började dagen som vanligt, jag satte mig på en heltäckningsrulle medans jag pratade med Tomas som skulle kapa en rund matta, som vilken dag som helst. Medans jag sitter där på rullen som är på en ställning ca 1 m från betonggolvet känner jag att rullen börjar rulla, så försöker snabbt rätta till mig med benen för att få tillbaka balansen, men eftersom jag inte når ner till golvet får rullen mer fart och duns faller jag baklänges ner i betong golvet. Det är inte långt till backen för att hinna tänka men genom mitt huvud hann det svisha förbi en jävla massa tankar, hur ska jag skydda barnet, hur ska jag ta emot mig, ska jag slå i bakhuvudet, ska jag ta i med ryggen, med armen, försöka vrida på mig? Jag hann tydligen få ur mig ett skrik och vända mig halvt så jag tog emot med armbågen och sidan av ryggen. AJ SOM FAN, aldrig sett Tomas bli så rädd och mamma fick bara fram ett skrik.

 

Den där armbågen som skrapades upp och ryggen som precis sluta göra ont fick en ny "skada". Men nu är det iinte det som gör ont, det är inte bara jag längre, jag har en till inom mig, jag bär på ett barn. Jag blev så rädd, så chockad, att jag bara satt och skakade, mådde illa, blev yr. Som att jag fått en hjärnskakning fast att jag inte ens slog i huvudet.. Fredagen blev kort .. 

 

Nu sitter inte jag på några fler ställningar längre, och så snart isen kommer och fryser till på backen, cyklar inte jag längre till jobbet, då jag är ett proffs på att slå omkull med cykeln. De enda jag fick upp i huvudet är att nu är det kört, det var för bra för att vara sant, 11 veckor kvar och nu dödade jag dig. MEN som tur var ligger vår skatt så inbäddad och skyddad inom mig att det där fallet var nog bara som en liten extra hög våg.