Natten den 27:de januari vaknade jag kl 04.00, skulle gå på toa som nätterna innan, känner sen plötsligt va ont det gör i hela magen och ryggen som straxt efter klingar av, tar inte många minuter innan det gör såå ont igen, försöker somna om men det slutar inte, kändes som någon hade dragit ett snöre in genom magen och i ryggen och drar åt så hårt de bara går och sen släpper. Jag som alltid undrat hur man vet att man har värkar, det var ingen tvekan om saken. Jag startade min värkapp på mobilen, hade 2 värkar på 10 minuter, som höll i sig i ca 60 sek. Efter någon halvtimme-timme kom värkarna med 3-6 minuters mellanrum, under den timmen hann jag googla en hel del, skräckförlossningar när folk som varit öppna helt, som inte hunnit till förlossningen eller som haft sådär i veckor och dagar. Jag ringde ialf till förlossningen och frågade, dem sa att jag skulle vänta tills de kom mer regelbundet ungefär var 3:de minut. 

 

Knaprade värktabletter och la mig i ett bad någon timme, det hjälpte för stunden, men så fort jag var uppe ur badet blev de hundra gånger värre, så ont det gjorde, vandrade runt i lägenheten, väckte Albert då och då, men han var så trött så jag vet inte om han märkte hur jag bökade upp och ned från sängen, vandrade runt, runt i lägenheten och vek mig av smärta. Tog inte lång tid innan värkarna var regelbundna men jag vågade inte tro på det så jag fortsatte vandra runt i min egna värld och tog emot värkarna. Albert vaknade till på morgonen, började spela xbox och fick sen för sig att börja packa en egen väska med lite saker, fast båda var rätt inställda på att det här är bara förvärkar det kommer inte hända något idag..

 

Vid 11 ringde jag förlossningen igen och berättade att jag haft regelbundna värkar ett bra tag och att jag badat och tagit värktabletter, till svar fick jag "orkar du inte mer? gör det ont? klarar du inte av att vara hemma?" Nej, och jag vet inte hur det ska kännas, det är första gången jag ska föda.. Hon bad oss komma in om en timme då det inte fanns ett ledigt rum innan dess.. 

 

Vägen från bilen, genom sjukhuset, in till förlossningen höll jag på att svimma jag vet inte hur många gånger, jag mår illa av sjukhusdoft, värkarna fick mig att vilja hoppa ur min egen kropp och vetskapen om att vi kommer få gå tillbaka den här biten snart igen gjorde inte saken bättre. Men vi kom in på förlossningen halv 1, kopplade på ctg och Mamma kom snart därefter. Och när jag såg på skärmen att jag bara hade 2 värkar var 10:de minut kände jag bara vafan stannade vi inte hemma för. (jag har hela tiden sagt jag vill inte komma in till sjukhuset för att sen behöva åka hem igen, då går jag hellre hemma och tar smärtan). Sen kom en jätte gullig tjej in och skulle kolla hur öppen jag var, när hon klämde ur sig du är ju öppen 5 cm, det blir bebis ikväll! Så tittade jag bara på Albert som nog blev snäppet mer chockad än mig, IKVÄLL? (albert som gått och sagt till mig under morgonen, de blir nog ingen bebis förens typ onsdag, inte det roligaste att höra när man håller på att gå av på mitten) Men hon va helt övertygad om att den skulle komma innan kl 21.00 för då slutade hon.. De var svårt att smälta..

 

Tog inte lång tid innan jag bad att få något mot smärtan och värkarna som mest kändes i ryggen, jag provade kvaddlar, HELVETE så ont det gjorde att ta dem, kändes som getingar som stack mig för glatta livet i ryggen, men bara efter någon minut var all värk i ryggen borta, himmelriket. När det efter någon timme började gå ur, satt jag på en stol i duschen och tog strålen mot magen och ryggen, efter det gick jag på lustgasen, jag säger bara det, bästa bästa vän, vet inte om jag skulle klarat mig utan den, värkarna gjorde så ont men med den där försvann man bort i en annan värld, eller känslan av att vara fullast i rummet.

När jag sen var öppen 10 cm och krystvärkarna kom, var den "smärtan" INGENTING emot värkarna som var innan, jag kände knappt krystvärkarna, ibland hittade jag på egna och så följde kroppen med och gav mig värkar. Men det som gjorde ont, var att krysta ut det där jääävla huvudet och inte nog med att det åkte in och ut typ 4 gånger, och det var väll typ där jag skrek första gången den dagen, något med att "nu vill jag inte vara med längre, jag orkar inte mer".. Sen får man höra, en värk till sen är han ute, tror ni den där värken kom? jag hörde hur dem började prata och säger, gud va typiskt, så kanske efter några sekunder, minuter? sätter dem in något som får igång en värk och där kom vår prins ut, världens finaste, underbaraste mirakel.