Det här med jobb, det är ju en del av vardagen, en s t o r del utav livet, man tillbringar ju oftast mer tid på jobbet än hemma. Men jag kan inte sluta fasciners utav hur vissa tänker, hur vissa gör sina val. Det här rör egentligen inte mig över huvudtaget men om jag tänker hur jag skulle göra. Vi känner en som sökt jobb efter jobb men bara fått nej efter nej och visst blir man ledsen, irriterad och känner att det här går ju inte, "alla" har ett jobb utan jag och vi alla behöver ju pengar. Och sen en dag får han ett samtal en fråga om han vill ha ett jobb, visst tänker man att han borde tackat ja och skulle vilja börjat redan igår, han väljer att fundera på saken och återkomma? asså hur tänker man då? Hur många gånger har man inte själv tänkt när man sökt jobb att faaan kan inte någon bara ringa och ge mig ett jobb.. idioti

 

Och det här med folk som säger "det finns inga jobb" jag får panik, visst det kanske inte finns ditt "drömjobb" ute på marknaden just nu, men ta ett annat så länge då. Jag har aldrig varit arbetslös, jag jobbade som tidningsutdelare, golden waffel (matcatering på marknader och festivaler), mcdonalds, norstat och mattjätten. När jag kände att jag fått nog utav mcdonalds (vilket var ett jävla roligt jobb) sa jag bara upp mig, visste inte vad jag skulle göra, pratade med en kompis som jobbade på Norstat, ett telefonsamtal och någon dag efter var det utbildning. Jag vet en annan vän som blev av med jobbet och ett telefonsamtal bort så hade hon ett jobb. Skulle jag bli av med jobbet idag, skulle jag söka ALLT, donken, ica, corren, telefontjosan osv, ställen där det byts ut folk på löpande band och får jag ett jobb där söker jag samtidigt andra jobb. Det finns jobb, det finns alltid jobb. Ring upp jobben, gå dit och presentera dig, ett söka jobb mail är typ en piss i havet. När vi sökte folk var det bara dem som kom in vi la på minnet typ. 

 

Jag jobbar inte ens på mitt drömjobb och jag söker inga nya. Men jag trivs som fisken i vattnet och kommer nog jobba kvar där tills jag ruttnar, OM inte någon erbjuder mig ett jobb jag inte visste fanns. För idag vet jag inte vad jag skulle vilja jobba med, haha. Men enda sen jag fick mitt barnbidrag i 6;an har jag betalat allt själv, jag har ALLTID haft som mål att klara mig själv, det har jag fått ifrån mamma. Albert och jag delar på allt hemma (undantag nu när jag är mammaledig) men fast jag får mindre pengar nu "känns det dumt" att jag betalar mindre på hyran. Jag vill inte att Albert ska försörja mig, betala för mig, inte när jag har ett eget jobb. För mig skulle det känns som ett misslyckande. Men på den fronten, har jag lyckats jävligt bra!