Emil hälsade på sin moster igår, vår saknade ängel. Han kommer aldrig få träffa henne, lära känna henne, hon kommer aldrig få träffa honom, lära kära honom. Men han föddes med en ängel i sitt liv och kommer bära med sig det resten av sitt liv, som alla vi andra. Hon vakar över honom som hon vakar över oss. 

 

Vi förlorade en syster, ett syskon. Mamma förlorade sitt barn. Jag har fått lära mig att man går vidare, när allt känns för jävligt så rullar vardagen på endå. Jag var bara 3 år, jag vet inte vad jag minns då jag bladat ihop allt för länge sen med minnen, fotografier och berättelser. Jag har lärt mig att hur mycket man än saknar, längtar, hoppas, hatar, gråter så kommer hon aldrig komma tillbaka, de spelar lixåm ingen roll det blev som det blev. Tills idag, nu står jag här med ett eget barn, en egen son, om han skulle tas ifrån mig? Idag har jag ännu svårare att förstå hur mamma klarade att gå från 3 barn till 2. Det är det värsta som kan hända i livet. Idag förstår jag hur jävla stark min mamma är, Ingen ska behöva se sitt barn dö!