finns inte ord för hur mycket jag älskar den här grabben, fast att han väääldigt ofta nu för tiden går mig på nerverna eller hoppar rättare sagt på dem. Förstår inte hur en liten skit på snart 9 månader kan ställa till med sådan oreda i mitt huvud, han är ju överallt! Han är på allt, kablar, lampor, drar och sliter, bär bort honom och på noll tid är han där igen. Han stänger in mig jämt när jag är på toa, och sätter händerna nere vid dörren så det inte går att öppna utan att jag klämmer honom, haha asså vafan? Han fastnar med huvudet under lådor, under soffan och slår i saker och dunkar i huvudet i bord, stolar och ja han är hård som sten det är inte många gånger han börjar gråta. Hur kan man vara så envis? jag har ju mitt kvar hahah.